Tillbaka i Quito

Jag skrev förut att jag hade skaffat mig en plan som jag skulle försöka följa. Men det dröjde inte så länge innan den ändrades, delvis på frivillig basis och delvis på yttre omständigheter som har gett mig lite annorlunda erfarenheter och masar av tid till att skriva ett långt inlägg som kommer här. Men jag tar det från början och fortsätter där jag slutade sist.

JULKARNEVAL OCH SJUK CYKLING 

Sist jag skrev låg jag på mitt hotellrum, mör efter min första downhilltur med cykeln. Efter att ha pratat med en något berusad Chris som var på firmafest,  över en väldigt knastrig telefonlinje på fredag kvällen, så lyckades jag i alla fall förstå att han skulle hämta mig på mitt hotell kl 9 på lördag morgon. Jag som hade sovit väldigt dåligt natten till fredag pga en väldigt uppsvälld mage tänkte att det var bäst att hoppa i säng tidigt så att man skulle orka med cyklingen. Men först gick jag gick en sväng i Ibarra och upptäckte att det var en julgatufest i stan. Stan var full med julbelysning, matstånd, gatuförsäljare och folk som gjorde sitt bästa för att hinna äta från alla matstånd och köpa blinkade tomteluvar till sina barn. Feststämningen var på topp och höjdes ytterligare några snäpp när den stora julkarnevalen drog igång. Dansande tomtar med kort-kort blandades med orkestrar och fantastiskt utsmyckade vagnar. Jag fick faktiskt julfeeling när jag såg tomten med 60 tomtenissar dansa gagnem style dansen och när jag fick höra bjällerklang i en lationdiscopop version.

Efter att ha njutit en stund av den minst sagt annorlunda julstämningen så gick jag till mitt rum. Magen kändes bättre och jag var väldigt peppad på cyklingen. Men dessvärre blev natten till lördagen mer som ett löppass, fram och tillbaks till toaletten (tur att jag tog ett rum med egen toa). Vid 7-snåret på morgonen inser jag att jag inte är kapabel att cykla och skickar ett sms till Chris. Får inget svar men när jag äntligen lyckas ta mig ut ur rummet vid 11.30 så tror jag att det har åkt för länge sen. Men när jag kommer ner i receptionen så står han och hans kompis och väntar med sin bil utanför. Han ber om ursäkt att han är sen, firmafesten blev lite tung. Han har inte fått mitt sms så jag förklara att jag känner mig som en 90-åring och hoppas vi kan köra på söndag istället. Men han kan inte på söndag så efter lite överläggning fram och tillbaka (mest med mig själv) så slutar det med att jag lastar in mina prylar och cykel i hans bil och vi drar iväg mot Volcán Cotacachi efter ett pitstop på apoteket för vätskersättning och våtservetter för nödfall.

Efter ha skumpat fram på småvägar i 30min så är vi framme på vulkanens sluttningen där downhillleden börjar. Det är många fler cyklister här och det bästa med det är att det finns massor av bilar som kan skjutsa en upp till början av backen efter att man har kört. Jag kör som den 90-åringen som jag känner mig som och får springa ut i skogen några gånger med mina nyinköpta våtservetter. Men leden är riktigt fin och det är väldigt roligt ändå. Det blir en kanondag och när Chris släpper av mig vid mitt hotell fem timmar senare tänker jag att det här var rätt sjukt. Sjukt att jag varit på en vulkansluttning på andra sidan jordklotet och cyklat med massa locales och vad sjukt trött jag är nu…

FÅGELPARK OCH VANDRINGSTUR

På söndagen blev det ingen cykling eller cykeltävling, istället började med att vila riktigt länge. Knaprade en massa Dimor på lördagskvällen så jag kunde sova rätt bra till söndagen. Jag hade tänkt åka till Otavalo, en stad 30 min från Ibarra, på måndagen för att gå på marknad och besöka en fågelpark. Men när rastlösheten kom krypandes och när jag insåg att den fågelpark som jag vill besöka är stängd på måndagar så hoppade jag på en buss till Otavalo. Väl där tog jag en taxi direkt till Parque Condor som fågelparken heter och som ligger på kulle en bra bit upp över Otavalo. Parken fungerar som ett räddningscenter för jättefåglar, örnar, kondorer, falkar m.m. Här var det väldigt trivsamt att promenera runt och titta på gigantiska fåglar samtidigt som man hade utsikt över gröna fält, vulkaner, sjöar och Otavalo nere i dalen. Det bästa var sedan när parkägaren hade sin flyguppvisning med några av "patienterna" från parken. Riktigt häftig att komma så nära pippifåglarna.

När jag satt och väntade på att flyguppvisningen så kom en kanadensiska, Cathy, fram till mig och började prata. Hon reste också själv och hade varit i Ecuador i nästan en månad och hade bara några dagar kvar. Efter flygshowen så bestämde vi oss för att promenera tillbaka till Otavalo. Med oss fick vi ännu en soloresenär, Anna från Norge. Promenaden i solnedgången blev riktigt trevlig så vi tog en gemensam middag när vi kom ner till stan. Efter en öl, några pizzaslices och många trevliga samtal var det inte svårt att tacka ja när de frågade om jag inte skulle följa med dagen därpå för att vandra runt sjön Laguna de Cuicocha.  Jag åkte tillbaka till mitt hotell i Ibarra, packade ihop cykel och väskor. Sov några timmar utan att behöva springa till herrarnas (kanske inte så konstigt efter alla Dimor) och var sen tillbaka i Otavalo tidigt på måndagsmorgon.

Jag och damerna tog vid 9-tiden en lokalbuss till den byn som ligger närmast sjön och därifrån lyckades vi få tag på en gubbe som skjutsade oss på flaket av sin truck upp till ingången till det naturreservat som sjön ligger i. Sjön ligger i en utsläckt vulkankrater och mitt i den sticker två öar upp som liknar ryggarna på två marsvin, där av namnet. Cuicocha betyder nämligen marsvinssjön på Kichwa, indianspråket här i krokarna. Vi vandrade hela den leden som går runt sjön. Varmt och väldigt kuperat men det var helt klart värt det, helt otroligt vackert!!! På kvällen tog vi en välförtjänt middag tillsammans och njöt av några öl i hängmattorna på hotellet som jag och Cathy bodde på.

MARKNAD OCH DOWNHILL I QUITO

På tisdag gjorde jag det jag egentligen hade kommit till Otavalo för, gå på marknad. Fick sällskap av damerna igen men Cathy var bara med en stund sen så var hon tvungen att åka tillbaka till Quito för att påbörja sin resa hem till Winnipeg. Jag och Anna strosade runt och shoppade halva dagen. Sen så var det våran tur att ta oss till Quito. Lagom kul att sitta på en buss i tre timmar när magen hade börjat krångla igen, men betydligt trevligare med sällskap. I Quito lyckades vi återigen åka bak på ett flak till vårat hotell då det var den enda taxin som kunde få plats med alla våra väskor (eller rättare sagt min cykelväska).  Jag och Anna tog sen en arabisk middag på restaurangen El Arabé (säkert jättebra för magen) och slappade framför en film på kvällen.

På onsdag morgon hade jag en bokad tur med Green Adventures som jag ska ta cykeltur med sista veckan. Jag och cykelguiden Christian åkte till linbanan som finns i stan, TeleferiQo. Här blev det Downhill för hela slanten hela dagen, sjukt kul! Christian är riktigt skön så det känns bra inför turen. Lyckades chocka en svensk familj som stod på toppen och tittade på oss när vi skulle ge oss iväg. Deras ögon blev rätt stora när jag gapade "NU KÖR VI!!" när jag dammade iväg ner för berget.

ANNORLUNDA HOTELL

Efter cyklingen var jag väldigt trött, självklart eftersom cyklingen var ordentligt krävande men dessvärre hade även min mage börjat krångla rejält igen. Hela dagen hade jag sprungit på toa mellan cykelåken. Jag hade en biljett på en nattbuss till Puerto Lopez på kusten sent på kvällen men var inte så jättesugen på att sitta på en buss i 10 timmar med en dålig mage. Så jag kände att jag behövde vila och skjuta på bussresan. När jag sedan var på kontoret hos Green Adventures för att dumpa cykeln och andra saker blev jag övertalad av Maria Fernanda, som har skött min bokning, att träffa en av alla 50 doktorer som finns i samma hus som deras kontor, eftersom jag hade så sjukt ont i magen. Hon var rädd för att jag hade något värre än turistmage, kanske en infektion.

Efter att bara ha väntat 40 minuter så fick jag träffa en doktor. Och mycket riktigt så trodde även han att jag hade en infektion. Han bara suckade och skakade på huvudet när jag sa att jag hade tagit massa Loperamid (Dimor och Imodium). Jag skulle behöva ta antibiotika och det bästa och snabbast sättet att göra det på enligt honom var att ta det intravenöst. Så ja, nu ligger jag faktiskt på en klinik på andra sidan gatan med ett dropp i armen. Jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat så att jag åtminstone mår bra till turen sista veckan. Och sen så hade jag ändå bestämt mig för att ta in på ett hotell och vila istället för att åka till kusten. Det blev bara ett lite annorlunda och dyrare hotell, men ett väldigt bra. Blev inchekad igår vid 18 i ett eget stort rum med toa som är bra mycket fräschare än sjukhusrum som jag har sett i Sverige. Sköterskorna kommer och tittar till mig hela tiden, dessvärre snackar de så jäkla snabbt så jag förstår inte mycket av vad det säger. Men doktorn är bra och tanten som kommer med min maten är asskön, satt precis å pratade med henne en stund.

Nu har de laddat min sista påse med antibiotika i droppet så det blir en natt till här. Jag mår redan mycket bättre och har klarat mig bra med bok och film på datorn men hoppas att jag ska komma kunna komma härifrån så tidigt som möjligt i morgon Får se om jag hittar något billigt flyg till kusten istället, eller så tar jag en buss till Baños där det finns massa vattenfall och heta källor. Något trevligt blir det i alla fall över julen.

Hoppas alla mår bra där hemma och inte har samma mage som jag har haft efter alla julmat!